Erik har lämnat oss efter en tids sjukdom.

Jag kom att för ett tiotal år sedan lära känna Erik under boulekvällar i Norre Katts park. I parken framträdde han som en äldre gentleman, belevat uppträdande och med stundom en plirig glimt. Han gav mig intrycket att vara lätt bohemisk och med en utblick på människor och situationer som rymde både livserfarenhet och förmåga att kunna höja blicken över det nära och detaljartade. Mina associationer gick ibland till Evert Taube. Skägget, halmhatten och hans sätt att i övrigt klä sig, med en viss konstnärlig touche, bidrog säkerligen till mitt intryck. Där i parken framstod han som en godmodig man, en man med känsla för umgänge. Att Erik som affärsman varit delvis en kontroversiell person skulle jag komma att förstå långt senare.

På den tiden spelade vi vintertid i ett ruckel nere på Söder och det var där jag blev varse att Erik både hade planer och ekonomiska resurser att förverkliga något som varit på tal i många år i Halmstad men där dittills ingen lyckats: nämligen att skapa en boulehall för vinterspel. En av de tidiga kontakterna i sammanhanget tog han med mig. Han ville att jag skulle bli ordförande i den grupp som skulle planera hallen. Jag blev därför författaren till den första skrivelse som gick till kommunen. Eftersom jag inte var säker på hur kommunens styrande ställde sig till boule minns jag att jag var särskilt angelägen att betona att en kommande hall, norra Europas boulecentrum, skulle positivt gynna den så kallade besöksnäringen i Halmstad! I det första skedet gick den tilltänkta anläggningen under namnet Ståhlverket - ett verk möjliggjort av herr Ståhl alltså. Svaret på skrivelsen från kommunen kom snabbt och var positivt! Namnet Ståhlverket blev dock inte långlivat för alla talade om "boulehallen" och snart blev namnet Ståhlhallen. Den sammanställning som Janne Pettersson gjort tar vid ungefär här och därför ska jag bara nämna några "anekdoter".

Erik frågade mig en dag hur stora boulebanor skulle vara enligt de internationella reglerna. Jag svarade på rak arm det som jag trodde var rätt: 5 x 15 meter. Långt senare upptäckte jag att jag tagit miste och att det i spelreglerna stod "minst 4 meter x 15 meter". Mitt misstag var dock lyckligt eftersom boulehallen på det sättet kom att bli åtta meter längre, d.v.s. hallen kom att få en spelyta som svarade mot ytterligare fyra internationella banor, d.v.s. egentligen totalt 18 banor. Jag har sett en boulehall i Stockholm som i sin reklam angav att de hade fler banor men de var tre meter breda och inte alla var femton meter långa! Jag tror att Ståhlhallen i flertalet avseenden fortfarande är den förnämsta bouleanläggningen i norra Europa.

En kväll kom en journalist till vår dåvarande hall, vi kallade den Söderhallen, för att intervjua Erik. Han kom in genom dörren och den förste han stötte på var Erik själv. Journalisten frågade om Erik Ståhl var där. Erik var uppenbarligen inte på humör att intervjuas för han svarade: "Nej, han är inte här. Han har gått hem!". Bättre lycka hade en annan journalist vid ett annat tillfälle. Den unge journalisten föreföll både förvånad och upphetsad vid tanken på alla de pengar denne man framför honom skulle skänka bort, varför han mycket snart utropade: "Tre och en halv miljon! Hur kan man skänka bort det till en boulehall?!" Erik svarade allvarligt: "Ja, det är en bra fråga!". Så gjorde han en konstpaus och tillade: "Det kan vara litet svårt så här i slutet av månaden!". Den unge mannen frågade raskt var Erik hade "fått så mycket pengar ifrån" och Erik svarade: "Det hör i och för sig inte hit men jag har hållit på med fastigheter och värdepapper". Att Erik en gång lär ha varit ägare till alla konditorier i staden, nämnde han inte, vilket möjligen belyser att man blir inte miljonär på konditorier! Man fick dock av hans samtal med den unge journalisten en känsla av att man verkligen hade en affärsman framför sig och den känslan har besannats av många uttalanden om Erik som man hört under årens lopp.

Eriks gåva har uppskattats inte bara av boulespelare i Halmstad. Vid lag DM det första verksamhetsåret - och också senare vid andra tillfällen - fick han av länets spelare och tillresta spelare från andra regioner mottaga både uppmärksamhet och stor uppskattning för sin gåva. Svenska Bouleförbundet uttryckte sin tacksamhet genom att ge honom livstids spelarlicens och min förening, Société Boule Halmstad, gav honom rangen av hedersmedlem.

Under det senaste året, kanske två, blev han på grund av sjukdom allt svagare och jag vågar påstå att hans omdöme i vissa sammanhang sviktade. För den som insett att han var präglad av sin sjukdom, och alltid haft hans generositet i minne, har dock följderna varit lätta att överse med.

Den grund, den rejäla grund, som Erik genom sin donation skapade har hittills på ett lyckat och ambitiöst sätt förvaltats av hallalliansen, en sammanslutning av bouleföreningar och andra föreningar med boule som del av sin verksamhet. Må det gå den väl även i framtiden!

Jag fick meddelandet om Eriks bortgång i förrgår. Jag har inte sedan dess talat med så många men de jag talat med, och som i sin tur talat med andra, ger mig ett klart besked. Boule inomhus i Halmstad hade idag varit precis lika miserabelt som för tio år sedan om inte Erik gjort sin fina insats. Många boulespelare kommer inte bara idag utan för lång tid med stor tacksamhet och respekt minnas hans gärning visavi boule. Må frid lysa över hans minne.

Halmstad den 10 augusti 2000

Bo Nerman

Sekreterare i Société Boule Halmstad

Ordförande i Svenska Boulenämnden